Att vara ett par

Det är inte det lättaste att vara tillsammans. Jag har vänner som varit par i tid och evighet och vissa som aldrig haft något seriöst. Själv har jag haft både och. Mina bästa vänner har varit kära, eller nåt, i hundra år, typ. De bor ihop och myser mest hela tiden. Då blir jag avundsjuk. Jag bodde ihop med en tjej under några år men det sket sig av olika anledningar. Sedan dess har det varit vilda västern i mitt kärleksliv. Det har varit tjejer som kommit och gått, men jag föll aldrig riktigt så där mycket som man bör. Jag landade inte sådär mjukt som man ska för att kunna bli ett par. Med facit i hand var det ju tur. Annars hade jag aldrig träffat min tokiga skånska. Och henne skulle jag inte vilja byta ut. För någon.
Hon bor som bekant inte i huvudstaden utan i de södra delarna av landet. Således kommer vi snart komma in i den där pendlingsperioden. Som kan upplevas jobbig. Det är folk runt omkring mig som tvekar och tror att det kommer bli jävligt tungt och så. Missunsamma jävlar är vad dom är.
Läste i Metro i dag om ett par som bodde Gbg respektive Växjö. De träffades två gånger i månaden. Och bråkade. När de pratade i telefon så bråkade de aldrig utan bara när de träffades. Trots de hade de varit ett par i frya år och hade kul. Men hur jävla kul är det att bråka? Hur kul är det att pendla? Egentligen. Skånskan tycker det är okej och det gör väl jag också i grund och botten. Men visst skulle det vara mysigt att kunna vara lite mer som mina vänner (de som varit ihop i hundratusen år) och få ett lite mer naturligt förhållande till varandra. Nu tror i och för sig inte jag att den här skånskan och jag kommer få ett naturligt förhållande. Vare sig vi bodde på samma ort eller inte. Vi är rätt flippade båda två (på ett bra sätt), men jag tänkte mest att man skulle kunna träffas lite mer. Det positiva är att det kommer vara lite mer spännande nu när man ses mer sällan. En forskare menade dock att man måste ses minst två gånger varje månad annars skulle gnistan inte överleva utan falna och dö. Är övertygad om att det inte blir så för oss. Skånskan och jag gnistrar mest hela tiden när vi är med varandra. Vare sig vi ses två gånger i månaden, en eller tio. Det känns väl som att det är rätt jävla individuellt det där med hur ofta man ses. Tokfaan!
Så jag är glad att jag fortfarande faller. Och tvingas pendla. Skulle SJ:s biljetter vara billigare skulle jag bli ännu gladare. Faktiskt. Så skulle jag pendla hur mycket som helst.

Btw: Yesterday var det möte hela dagen. Kom hem 22.30. Således ingen blog. Men det ska ju ni skita i – det är väl för faan bara och ringa om ni vill nåt! För i helvete!


Dagens låt: "Working On A Building Called Love" – Chairmen Of The Board
Dagens citat: "Jennie ser ut som en fulare version av lill My." – Natacha Peyre om sin "Paradise Hotel"-kollega Jennie Bramer. Bara i TV4, barn, bara i TV4.
Dagens bästa: Ett tokigt morgonsms.
Dagens sämsta: Rastlöshet.
Dagens fisk spådd av Heikki Vesa: "Nu är det inte rätta dagen att be om en annan tjänst." – Vad är det med mannen och jobb? Har han inget själv eller? Varför tjatar han om mitt hela tiden?

Just nu: Fika med en vän.

Balle.

/S