Djurgården

DIF blev svenska mästare i fotboll. Många är glada. Andra gråter. Det läggs således energi på dettta. Helt sjukt. Det måste väl finnas andra saker som vuxna, företrädelsevis, män kan lägga tid på. Familjen eller vänner till exempel. Tycker det är ett infantilt sätt att tillbringa sin fritid på. Att sitta på en fotbollsarena och börja gråta för att andra killar missar målet med en liten boll är väl rätt värdelöst. Och jag undrar om de gråter någon annan gång? När barnet föddes? När tjejen gör slut? Eller är det bara när laget förlorar? Frågorna hopar sig och jag lär inte få några svar. Då blir det väl en fällning i straffområdet av hormonstinna grabbar.

Skånskan är överförjust i en liten hund som hon bor med för tillfället. Jag saknar också en hund att bo med. Har bott med hundar och katter förut och det var roligt. Däremot är det en ganska skum tillvaro de lever i. För djuren alltså. Tänk er att vara en liten hund som går omkring och är, bara för att någon vill ha dig hemma och gosa med. De fyller liksom ingen funktion. Jag vill ju visserligen ha skånskan hemma så jag kan mysa med henne. Förhoppningsvis fyller hon då en funktion för sig själv i tillvaron. Inte bara för mig. Om jag skaffar en hund kanske hon kommer hit fortare? Ska tänka på det...

Jag lyssnar bara på Nancy Sinatra i dag. "These boots are made for walking" är härlig. Precis som livet ska vara.

Kram

/Sprk