Elden

"...men det var länge sedan ja, det var evigheter sedan något brann i alla fall nära mig." Lars Winnerbäck om kärlek. Antar jag. Det är konstigt det där med kärlek. Ju äldre man blir desto konstigare och svårare har man att bli kär. Det är därför kärleken inte brinner nära folk som är i 30-års åldern. För att det är svårt. Säger dom.
En kompis väntar barn med en kille som hon träffade för några år sedan. Hon berättade för mig att det tog ett bra tag innan hon insåg att det var kärlek. Innan hon fattade att hon var kär. Anledningen var just att det där pirret och avsaknaden av matlust som fanns när man var 17 inte fanns när hon var 27. Hon åt som vanligt och tyckte mest att det var mysigt att träffa killen som hon nu väntar barn med.
Jag har två vänner som är tillsammans. Om inte i hundra år så har de i alla fall varit tillsammans rätt jävla länge. De träffades när de var i 20-21-års åldern. I dag typ sju, åtta år senare är de fortfarande kära och stabila. Men jag kan undra hur de varit om de träffats nu. Skulle deras kärhet i början av förhållandet kännas på samma sätt nu som då? Förmodligen inte. Det slog mig för ett tag sedan att vi helt enkelt blir kära på ett annorlunda sätt. Vi är mindre idealistiska nu. Det handlar således inte om att det är svårt. Vi har helt enkelt inte lärt ossfatta när vi är kära. Är det mysigt och man bara känner att man vill vara med en person och saknar den när den är borta så borde det vara rätt. Jag tycker det i alla fall.
Det krävs i vissa lägen ett under för att ett förhållande ska överleva. Något recept för garanterad framgång finns nog inte. Jag är väldigt glada för mina vänners skull. Alla som gifter sig, skaffar barn eller bara är tillsammans. Tror att det finns något de ha gemensamt. De vågar och orkar. Vågar hänge sig och orkar motgångar. Gör man inte det klarar man inte av ett förhållande. Hur kär man än är. Vare sig man är 17 eller 27.

Kärlek.

/S