Dödsdagen

Jag lider av sällskapssjukan just nu. Känner inte för att sitta hemma ensam. Känner inte direkt för att springa på krogen och lalla heller. Känner mest för att fika med kompisar. Och mysa. Vill prata i telefon med gamla vänner. Vill leka med någon. Bara ha skönt. Sitta ner och prata. Reflektera. Skratta. Men alla ska hem. Hem till något som de byggt upp. En dröm om något bättre. Ett hem de inreder. Ofta väldigt fult. Ett hem de påstår sig älska. Det är bäst att lägga av med det. Allt rasar ändå. Jag lovar.
Kan informera: vardagen gör att saker dör. Blommor vissnar och kärleken tvinar bort. Det finns ingen större mördare än tryggheten och vardagen. Visst det är skönt till en början, men sedan är det mest rutin. Och det är hemskt. Det är djävulens verktyg. Det är då sexet i ett förhållande blir trist. Det är då man vaknar och känner likgiltighet inför jobbet. Det är då man förlorar kontakten med sina vänner. Det är då man dör inombords. Det är då man inte fattar vad kärlek egentligen är. Det är då man blir självcentrerad och förlorar sin empati. Då har man inte bara dåliga drag som människa man är ett dåligt mänskligt drag som person. Ta er ur det där. Det finns inga måsten. Inga hinder. Fråga er om ni vill leva eller dö? Jag vill leva.

Kärlek

/Spr