Uppsväld

Jag har gått upp i vikt under lördagen. Sitter i soffan och äter ihjäl mig känns det som. Är det inte sprit jag överkonsumerar så är det mat och onödigt goda saker. Det var länge sedan. Man skulle kunna tro att jag sitter i ett samboliv. Sambohull och så. Visst det går att tro. Men jag är ensam. Jag gråter. Bara lite. Tänker tillbaka till 2001. Jag och H lever tillsammans. Ett år efter vi träffades flyttade vi ihop. Vi älskade. Bråkade. Satt i en soffa och kramades. För något år sedan tänkte jag också tillbaka och föraktade mig själv. För den tiden. Var inte klar. Inte tillräckligt för att kunna sitta så igen. Ville inte. Ville leva hårt. Nu har jag gjort det. Spillt min tid. Fyllt den med sprit och dekadens. Det vill jag lova. Sover aldrig hemma. Soffan skaver när jag satt i den. Rastlösheten höll mig i ett järngrepp. Jag ville inte vara där. Antagligen för att det skulle svida. Göra så ont när det tog slut. När personen bredvid mig inte fanns kvar. Så träffade jag skånskan. Jag ville sitta där igen. Och fick göra det. Titta henne djupt i ögonen och känna att jag älskade henne. Så innerligt. Sedan började det svida. Och det gör det fortfarande. Som satan. Jag möter tjejer och vissa har varit mer viktiga än andra. Och visst finns det en kvinna i mitt liv just nu. Men det är alldeles för svårt att hänge sig. Önskar egentligen att jag kunde göra det. Så jag fick sambohull och en trygghet. Och dessutom glömma skånskan. Tyvärr är det inte så lätt. Hon lever kvar i mitt hjärta. I mitt huvud. Hon simmar i mina blodådror. Sitter på min axel och viskar i mitt öra "förlåt, jag visste inte vad jag kände. Var inte beredd på att känna så mycket. Hata mig inte". Och jag svarar "nej, det skulle jag aldrig göra. Det är snarare tvärtom. Tro mig, skånskan, tro mig".
Soffan är skön. Nu ska jag lyssna på dagens låt och somna. Drömma om ett annat liv. Ett liv jag flytt ifrån under de senaste åren. Ett liv jag velat leva. Inte det jag levt. Inte det liv där jag står på en krog med ett järn i högerhand och ytterligare en alldeles för ung kvinna i min vänstra. Det är svårt att bryta. Svårt att inte stå där och sedan vingla hem tidigt på morgonen med dimmig blick för ännu ett mediokert och onödigt knull bland skitiga lakan. Jag vill att hon jag är kär i ska vara kär i mig. Jag vill sitta i hennes soffa och kramas. Jag vill att hon ska peta mig i ansiktet och le. Som bara hon kan. Jag vill vakna med henne. Somna med henne. Göra allt med henne.
Jag vill förändra mig. Förlåt till er alla jag svikit. Förlåt för min dekadens. Det är dags att växa upp. Gode Gud, låt mig klara av det här. Jag tar chansen. Kanske den sista jag har kvar. Livet kan inte vara rock´n roll längre. Nu får det vara schlager. Så jävla mycket schlager.

Dagens låt är "Stort liv" med Lars Winnerbäck.

"Och jag gick på en gata mot ett äventyr
jag kom till en plats där pengar styr
där spriten var billigt men fyllan dyr
man fattar hur lätt varför människor flyr
det är ett hårt liv."

Kärlek.

/Spr