Igår hade den nya, förmodligen rätt värdelösa, farsen "Muntergökarna" premiär på Chinateatern. Magnus och Brasses nya samarbete. Trodde aldrig man skulle se två avdankade barnprogramsskådisar jobba tillsammans igen. Men, men...
Utanför stod de som vanligt två personer som väldigt ofta ses utanför premiärer. De samlar autografer, blir fotade med kändisar och är allmänt euforiska när Lill-Babs eller "Idol"-Daniel kommer förbi. Tilläggas ska att de är lätt retarderade. Inte psyksjuka, men lite bakom. De är rätt kända själv vid det här laget. En har till och med figurerat i kvällstidningarna som den man som hotade kronprippan Vickan härom året. Hur farlig han egentligen är är det nog ingen som vet. Något hot för Säpo verkar han dock inte vara.
Det är intressant med dessa personer som bara är två av rätt många som imponeras av kändisar.
Det känns som att det är väldigt många fans just nu. Eller snarare som att många är fan just nu. Trodde i min enfald att man skulle växa ifrån det där. Som liten hade jag nog en kasse full av diverse idoler, i tonåren en handfull och nu som ung vuxen (ja, säg inget annat för gammal är jag faan inte!) har jag ingen. Ja, eller hur? Det är fortfarande ett gäng som man håller kvar och som är sådär onåbara. Får dessa skådisar, artister eller rockgrupper en avhyvling av vänner så går man till angrepp.
Vad är grejen? Varför detta behov av att ha någon annan att dyrka. Jag skulle nog tycka om att dyrka mig själv ett tag istället för att för att kräva total tystnad och hänvigelse när jag vill lyssna på Emmylou. Men det är väl ett sätt att fly kanske. Ja, jag är ingen psykolog. Jag bara gissar, funderar och tror massa saker. Är dock jävligt bra på alla tre.
Någon slutsats har jag inte. Bara att vi rent generellt hänger upp våra liv på andra. Är det inte pojk- eller flickvänner, makar eller vänner så är det på kändisar. För min del är det både och. Samt ciggen. Fast de räknas ju som vänner.
Peter Jöback röker som faan, han är nog nästan i min nivå. Igår smokade han tokmycket. Det var kul att se. Jag har tyckt att han är rätt osympatisk och svår, men fick en helt annan bild av honom. Nu är jag glad att han finns.
Loa Falkman är jävligt rak i ryggen det ska ni ha klart för er. Det är skrämmande. Han inger respekt.
Fredrik Strage har, i sedvanlig briljans, kommit ut med sin nya bok om fans. Har inte hunnit läsa den, men väl om den. Verkar väldigt bra.
Dagens låt: "The Importance of Being Idle" – Oasis
Dagens citat: "Jag förstår inte varför, men det händer mig saker hela tiden." – Robinson-Carolina Pop som hamnat i Grekiskt fängelse för stöld. Nämnde jag att Nalle Knutsson är hennes fosterpappa. Joråsåatte...
Dagens bästa: Att vara utsövd.
Dagens sämsta: Dålig klädkombination.
Dagens fisk spådd av Heikki Vesa: "Du verkar vara i fin balans med sitt arbete" – Jaja, sån´är jag.
Just nu: väntar med spänning på lunch.
Puss
/Språkröret