Grisar

Dagens låt är "We are the pigs" med Suede. En gammal dänga som alltid går hem. Riktigt bra. Talande också.

/Spr

1 år

Grattis. Tack. I dag är det ett år sedan jag bloggade första gången. I tolv månader har jag skrikit, skrattat och gråtit på den här bloggen. Språkröret har haft ett helvete då och då och ibland har det varit väldigt roligt. Mycket fest. Mycket kärlek. En hel del hat, men framför allt rätt många åsikter om saker som jag egentligen inte har med att göra.
Det är också ett år sedan jag var lycklig med skånskan. Det var i början av vår relation. Hon har gått som en röd tråd under dessa månader. Vad hon gör nu har jag ingen aning om. Eller jag vet, men vi pratar ju som bekant inte. Vilket är tråkigt.
Det som slår mig, skånskor eller inte, är att jag under ett års tid skrivit av mig och inget har hänt. Livet har passerat. Hösten blev vinter. Vinter blev vår. Vår blev sommar. Sommaren är på väg in mot hösten. Cirkeln är sluten. inget har egentligen förändrats. Lika ensam då som nu.
Något längre kärleksförhållande har det inte blivit. Inte något med framgång i alla fall. Skånsan kan ju knappast räknas till listan av framgångar. Det har blivit en hel del hångel, sena nätter i skitiga lakan och nummerbyte tidigt på morgonen. Ingen av dessa kvinnor har dock stannat längre än några timmar i mitt liv. Faktiskt. Lite tragiskt. Jag hoppades på skånskan som sagt, men det gick åt helvete. Tyvärr. Skulle jag vilja tillägga. Det har blivit mycket snack om kärlek. Gärna misslyckad sådan. Nu råkar det vara så att förutom mitt underbara jobb är det den enda anledningen jag överhuvudtaget har för att kliva upp morgonen. Kärlek är det viktigaste i hela livet. Relationer är det som triggar mig. Jag tröttnar aldrig på att snacka om ett förhållande. Jag har lärt mig mycket av mina vänner och av alla flickor som passerat. Tack som faan.
Jag kommer fortsätta att blogga som om inget har hänt. Jag kommer fortfarande säga sådant som jag inte har en aning om. Och det jag har aning om. Jag kommer tycka. Känna. Skrika. Skratta. Gråta. Det här är mitt enda andningshål i tillvaron just nu. Inget annat alternativ finns. Och jag skiter i om folk läser det eller inte. Så länge jag får skriva av mig är jag nöjd. Då hittar jag hem. Förhoppningsvis. Någon gång.

Kärlek

/Språkröret

992

...det är så många argument man behöver. Sedan är det kört. Tror jag. Ytterligare en dagens låt: "992 arguments" med The O´jays. Bra där.

/sprakroret

Parförnekelse

Jag har kommit på det stora modet för året. Det är samma årets alla årstider. Det är ingen skillnad om det är höst, vår, vinter eller sommar. Vi klär oss likadant. I oket av parförnekelse. Det är flera av mina vänner som förnekar att det lever i en parrelation. "Nej, vi är inte tillsammans. Vi dejtar bara.", är deras ständiga kommentar. Trots att de dejtat i flera månader upp till ett halv år är de inte "ihop", för att använda ett slitet uttryck. Aldrig pojk- eller flickvän bara vänner som knullar, sover och äter det som vi kallar för parmiddagar. De är lite löjligt tycker jag. Att leva i förnekelse kan ju vara bra i vissa fall, men i det här fallet ställer det mest till problem.
Vi ska komma ihåg att så länge två personer inte är ett par är de fria. De kan knulla runt bäst de vill utan att det gär något. Ingen kan komma och säga något. Även om man gillar någon väldigt mycket är det rent teoretiskt okej att ligga runt. En möjlighet som i och för sig få av de jag känner använder sig av. Dock en möjlighet som är sanktionerad. Jag hade nog använt mig av den bara för att kolla läget. Jag är en sådan kille som gärna är tillsammans. Det får gärna stå skrivet på ett papper som jag bär med mig. På det sättet vet jag att det inte är ok att ligga med någon annan. Då är det otrohet. I en dejtingsituation finns det inga krav. Skulle jag dejta en tjej som efter x antal månader förnekar att vi är pojk- och flickvän så skulle jag utnyttja min rätt att ligga med hennes syster. Eller liknande. I slutändan skulle det innebära att dejtandet var över. Men vågar man inte erkänna att man är tillsammans på riktigt så ska man inte vara tillsammans.
Jag ger mig gärna in i en relation. På allvar. Inget lalleri. Det är fjantigt. Dock står jag oftast utan fast relation. Det blir aldrig riktigt som jag tänkt mig. Och så kommer det vara. Medan folk går omkring och "dejtar" månad efter månad och kanske till och med år efter år utan att erkänna står jag ensam. Dejtar kanske någon natt då och då, men inte längre än så.
Bitter? Ja, lite grann. Eller mycket. Beroende på hur ni menar. Det enda jag hävdar är att det är onödigt att vara feg. Ett beslut att vara tillsammans är inte skrivet i sten. Bara på ett papper. Helst med blyerts. Då går det att sudda. Om man så skulle vilja. Så är livet. Man måste våga för att vinna.

Dagens låt är "Brännö serenad" med Håkan Hellström. Äntligen.

"Vad vet du om månljuset?
förrän du blivit sönderslagen under det...
Och vad vet du om gryningen?
Förrän du mött varje morgon, med sömnlösa ögon...

Vad vet du om solen?
Förrän nån släckt alla ljusen...
Och vad vet du om att inte vilja vakna längre?
Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er...

Och vad vet du om kärleken?
Förrän du förgäves hatat den...
Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna?
För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva...

Hon kommer aldrig tillbaka
Hon kommer aldrig tillbaka

Det är mitt eget fel
Vad som än händer med mitt hjärta
För jag har alltid vetat att du inte skulle stanna (Stanna!)
Jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan

Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken, hon kommer aldrig hit igen."

Kärlek

/Spr

Speciell

Var på middag i går. Och lite fest. E fick ont i magen. Hon skulle äta kräftor av någon anledning. Jag fattade inte riktigt varför. Det är dumt. Vi åkte hem istället. Hon är lite speciell. Det är svårt att veta vad E tycker egentligen. Jag gillar henne ganska mycket, men det är svårt att få pejl på hur landet ligger. Inte för att jag tror att det kommer bli något mellan oss. Har jag ytterst svårt att tänka mig. Det brukar vara så. Tyvärr. När jag väl träffar någon som man eventuellt kan tänka sig att vara med så skiter det sig. Rätt fett.
Tänker fortfarande lite på skånskan. Allt med anledning av hennes mejl i går. Jag kan inte hjälpa det. Jag är nog lite tagen av henne fortfarande. Därför var det skönt att träffa E. Trodde dock det skulle bli lite annorlunda. Jaja, mina kärleksproblem verkar dagligen eskalera. Det här är ohållbart. Undra om det skulle vara bättre att bli munk?

Kram

/Sprakroret

Insikt

"Som jag önskar att vårt krig tog slut jag har lärt av mina misstag. Och du är lika ensam som jag." Det vet jag att du är. Vet det säkert.

Kärlek

/Spr

Fatta

Varför är det så svårt att förstå. Jag har ingen lust. Ingen lust att veta. Men det går liksom inte in. Men snälla – fatta!

/Spr

Påmind

Fick ett mejl. Från skånskan. Hon är med sitt ex. Vi kom överens om att inte höras. Så länge han var här. Det vred till. Som faan. Tyr mig till min vän Bret. Den enda just nu.

"So I shelter in the wardrobe
And shiver on the stairs
And I slide down in the gutter with the leaves
And I tried to talk to God as if he is really there
Look what you've done to me

You're as dark as the ocean
As cold as the rain
You've got me weak with emotion
You're such a beautiful pain

And I cling to my pillow
And scratch out my veins
You kiss like a killer
You're such a beautiful pain
Such a beautiful pain"

Satan

/Spr

Kärleksdöden

Det är underligt. Hur lätt det är att glömma. Eller tro sig glömma i alla fall. Jag kan sitta och tänka på vissa saker som har hänt. Hur kär jag har varit. Och då vrider det till i magen. Samtidigt slås jag av hur det händer allt mer sällan. Det är längre mellan vridningarna i magen. I dag tänker jag sällan på det som hänt. På hur jag kände. Tänker sällan på de gånger vi gick hand i hand på en slaskig gågata under en alldeles för varm vinter. På den där natten vi återförenades på ett hotell i Göteborg. Den morgonen som vi låg med varandra på en skolgård. Eftermiddagen på hösten när hon tittade djupt in i mina ögon och förklarade att allt skulle bli bra. Den gången jag klev på ett tåg och med gråten i halsen lämnade henne bakom mig. På den gången vi satt bredvid varandra i sommarnatten och bara luktade på varandra. Allt mer sällan funderar jag över det som hänt. Accepterar det hellre. Att det är inte finns mer. Det är enklare så.
Fast när jag gör det inser jag. Det går inte. Det är omöjligt. Jag är besegrad, men önskar det vore annorlunda. Jag önskar jag kunde säga: "det är över och jag behöver inte ha dig här". Istället blir det nästan alltid det vrider till i magen: "önskar du var här."

Kram

/spr

Tråkiga

Alla är så tråkiga. Alla ska hem till något jävla hem och lalla. Tvätta. Stryka. Äta. Jag vill fika, men ingen kan. Vill. Eller orkar. Det är förjävligt. Jag blir så trött på skiten. Det är tragiskt. Fy satan. Jag får fika själv helt enkelt. Och det känns ju kul. Fast å andra sidan – själv är bäste vän. Så är det bara.

/spr

Dagens II

Det blev en till dagens låt. "Lua" med Bright Eyes.

/Spr

Trött

Jag är trött. I morse insåg jag det. Att jag är trött på vad livet har att ge. Det finns vissa saker som har gått för långt. Som att jag aldrig sover. Att jag mest arbetar och dricker. I och för sig är det bättre än förut, men inte tillräckligt. Jag ska ta mitt förnuft till fånga. Det här blir en prövningens vecka. Jag ska ta tag i en del saker. Jag hoppas det funkar.
Det var i helgen som jag fick en tanke. Eller snarare i går söndag. Jag har mött så många människor att jag känner mig som ett omklädningsrum i sporthallen. Det är mest folk som går in och går ut. Byter om och drar. Det är få som stannar kvar. Som blir viktiga i mitt liv. Jag har bestämt mig för att satsa helhjärtat på dom som stannat kvar istället för att ägna mig åt mindre betydelsefulla individer. Det har blivit som en drog. Jag knarkar ytliga relationer. Sedan skånskan försvann ur mitt liv har jag insett det. Och det slog mig ännu mer i helgen. Hon var nog den senaste personen som jag verkligen ville hålla kvar. Den sista som var betydelsefull. På riktigt. Som jag hann känna var betydelsefull.
Nu kommer jag naturligtvis träffa andra som kommer bli betydelsefulla till slut. Som kommer att stanna kvar i rummet. Som inte bara byter om och går. Men jag kommer låta de göra jobbet. Jag har lagt ner alldeles för mycket energi på att försöka hitta gemenskap. För att skapa vänner. Nu vill jag att andra ska skapa min vänskap. Att andra ska ge och inte bara ta. Tänk om skånskan varit så. Och inte bara gått. Kanske hade varit lyckligare i dag. Nu är det passé och jag lägger inte mer energi på att fundera över skånskan. Hon är inte riktigt värd det. Som vi brukar säga. Tänk om E är så som skånskan borde ha varit? Då blir jag glad. För första gången på länge skulle jag bli väldigt glad. Jag gillar E. Hoppas hon inte bara byter om och går. Är så trött på det. Trött på yta. Vill ha djup. Vill ha en ärlig kram. Inte en ytlig kindpuss. Vill uppleva att jag kan känna. Det var länge sedan. Alldeles för länge sedan.

Dagens låt är "No time för us" med Broder Daniel och jag gråter en skvätt extra.

Kärlek

/Sprk

Livslögn

Jag kan tänka mig att leva i en livslögn. Det känns väldigt skönt att göra det på något sätt. Man kan liksom leva lite hur som helst. Allt man gör blir bra. Det är väl det som är en livslögn. Antar jag. Vid närmare eftertanke lever jag nog redan så. Livslögn. Ett bra liv. Ljug för dig själv så går det bra. Har jag förstått. Det funkar för mig. Jag har ju i och för sig inga krav. Inga krav att leva länge. Inga krav att prestera. Jag är en rock´n roll-död. Det är en bra död. En livslögn. Som sagt.

Dagens låt blir faktiskt "You´re Driving Me (To The Arms Of A Stranger)" med Mavis Staples. För att väga upp staxeffekten väljer jag även något gubbigt. "När jag kysser havet" med Lundell. Den är bra. Håll käft!

Ligga?

/spr

Knäpp

Jag håller på att bli knäpp. Tror jag. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Tiden rinner ifrån mig och jag har dålig koll på läget. Jobb, jobb som min vän säger. Snart ska jag ut på en liten resa. Det ska bli skönt. Även om det bara är över en helg. Grymt att få komma bort. Helt otroligt skönt faktiskt. Ner till södra sverige och lalla runt lite. Tillsammans med en kollega. Bra. Gillar att åka bort. Det här med borta bra men hemma bäst är skitsnack. Borta bästa hemma bra är mer något för mig.

Kram

/spr

Falla

"Hur kunde du falla när han sa: "Jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig..."" Det kan man undra. Faktiskt.

Dagens låt är "Sparrows Over Birmingham" med Josh Rouse. Så bra.

Troende

Jag är inte troende, men jag kan inte sluta hoppas på att jag blir det. Tror det skulle vara min räddning. Drömde att jag mötte Gud. I natt. Men när jag vaknade insåg jag att det inte var Gud. Det var Johnny Cash och Dave Gahan från i Depeche Mode. Lika goda gudar som några. Mina personliga gudar. "Reach out and touch faith", sa dom. Jag log. Och gjorde som dom sa. Vaknade. Gick till jobbet. Jag blev inte frälst. Det blev inte min räddning.
I dag får jag besök av ett ex. Exet kommer hit till jobbet. Sedan ska vi umgås fram tills ikväll. Då åker hon hem. Till en annan stad. Det ska bli kul. En av de snällaste kvinnorna jag känner. Synd att vår kärlek dog. Eller det kanske var bäst så. Efter nästan fem år. Vi är underbara vänner och kärleken finns kvar. Jag älskar H. Som människa och vän vill säga. Måste berätta om mitt möte med Johnny och Dave. Det är fint.

Dagens låt är "The tears of a clown" med Smokey Robinson och den delar dagen med "Running out" Mable John. Så det så. Nu vet ni det.

Kärlek

/spr

Släppa

I morse vakande jag tidigare än vanligt. Var tvungen att åka till jobbet. Gjorde mig i ordning. Fick några minuter över. Lade mig i soffan och lyssnade på musik. Det vred till i magen. Allt sköljde över mig. Igen. Jag tänkte på henne. Sveken. Lögnerna. Skratten. Kärleken. Allt. Huller om buller. Det värkte. Jag fick ont i huvudet. Satte mig upp. Försökte hitta något att göra. Jag lade ner lite extra saker i min väska. Bara för att ha något att göra. Sjukt.
Väntade på bussen. Missade en och fick sitta i tio minuter. Det vred till i magen. Så var allt där igen. Försökte stoppa. Trycka bort. Försökte glömma. Med det var svårt. Lite lättare att packa om en väska. Färden till jobbet var tuff. Nu känns det bättre. Trodde inte att det skulle skölja över mig igen. Inte så här. Satan. Helvete. Fy fan. Det är allt jag har att säga.
Låt den här stenen falla från mitt bröst en sista gång. Den gör det titt som tätt men hoppar tillbaka. Gång på gång. Varför det. Jag fattar inte riktigt. Det är sjukt. Om jag bara kunde glömma. En gång för alla. Hon har ju gjort. Och varför inte jag?

Dagens låt är "Don´t drop out" Dolly Parton.

Kram

/Spr

Gubbig

Jag blir bara äldre. Det är bara att inse. Och ju mer tiden går desto mer gubbig känner jag mig. Jag är ungdom och inte på något sätt gammal. Framstår snarare omogen. I andras ögon. Skulle jag tro. Dock. Och det är ett stort dock. Känner jag att åldersbeteendet kryper sig på. På det musikaliska planet. Ni vet när man vaknar och ser Ulf Lundell stå där i rummet. Sjungandes "när jag kysser havet är jag fri från alla hämningar...". Samtidigt dyker Eldkvarn upp med "Kärlekens tunga" (en av historiens bästa svenska låtar) och åker runt i huvudet. I dag tycker jag låtarna är suveräna. Det är inget att orda om. Faktiskt. För några år sedan hade jag knappast radat upp superlativen. Då tittade jag med förakt på 35-åriga män som brölade med i Uffes hesa sång. Snart är jag väl där själv. Jag gungar redan till några av hans låtar. Och det är gubbigt att dansa till Uffe. Belive me, kids. Belive me.
Jag undrar också om jag kommer bli lika gubbsjuk som han är? Inte mig emot i sig. Men man framstår lite pinsam. Fast jag lär ju inte hamna på massa löpsedlar. Tur det.

Kram

/Spr

Överklassknull

Jag är en arbetargrabb. Definitionen är att mina föräldrar inte är akademiker. Arbetarklass liksom. Egentligen är det en grej som inte är så speciell. I dag känns det väldigt lite skillnad mellan arbetare och akademiker. Precis som med underklass och överklass. Dock insåg jag i går att jag aldrig riktigt kommit överklassen inpå livet. Har aldrig haft en rik flickvän. Har inte ens varit nyfiken på att överklassknulla. Dock har jag lekt med tanken. Är det skillnad på ett överklassknull eller arbetarklassknull? Är det ena renare än det andra? Är arbetarklassen mer smutsiga i sängen?
Jag brukar sällan skriva om när jag knullar, men i det här fallet så gör jag ett undantag. Anledningen: jag har faktiskt, kors i taket, överklassknullat. Stötte på en rik, ärtig och ung tjej i går. Hon pluggar i annan stad och bodde hemma hos sina föräldrar. Sommarjobbar inte. Glider runt. Dricker dyra drinkar. På morgonkvisten trippade vi in i en stor jävla sexrummare på Östermalm. Säkerhetsdörr. Fin konst. Och det som slog mig, och på något sätt bekräftade mina fördomar, var att det låg pengar lite här och där. Samt att föräldrarna hade skilda sovrum. "Här är pappas rum", sa hon och pekade mot andra sidan av lägenheten "här är mammas rum". Är nämligen övertygad om att arbetarklass föräldrar delar säng. Vill de inte så skiljer de sig. Överklassen håller ihop för att det ska se bra ut. Dessutom rörde hon sig med franska uttryck och det visade sig att hon gått på franska skolan i Stockholm.
I sak var det nog ingen större skillnad. Det handlar ju inte om klass när man knullar i varje fall inte rent fysiskt. Brösten känner inte av ett fett arv. Typ. Dock var det en annorlunda upplevelse. Lite spännande och något annorlunda var det trots allt. Det var lite tystare. Lite mer städat. Faktiskt. Nu är det väl inget jag kan dra en generell slutsats av, men jag hävdar att det är skillnad. Det är lite vildare med någon som är lite fattig. Varför vet jag inte, men så är det. Fördom – absolut. Kul att tänka så – så in i helvete.
Om jag gör om det? Vet inte. Diggar nog döttrar till konsumkassörskör hellre än de med feta arv. I varje fall i sängen. Pengamässigt fattar ni själva vad jag skulle fördra. Och har man skilda sovrum kan man få det bästa av två världar. Både feta arv och personalrabatt på konsum.

Skrev för en tid sedan att jag var färdigknullad. Om ni minns. Tror jag är färdig med att vara färdigknullad. Så lås in era döttrar. Så att jag får en chans. Annars springer de nog från mig. Skulle jag tro. Hehe...

Dagens låt är "Solen i ögonen" med Lars Winnerbäck. Ett soundtrack till livet så gott som något.

"Vi är inga yuppies med feta cigarrer
Vi är yviga pojkar med för stora gitarrer
Vi är dom som vill ha allt
Vi är pojkarna som lovar tusenfalt
....

Vi är skrattet i halsen och knaket i fogen
Vi är rastlösa själar som irrar i skogen
Vi är dom som är kungar om natten på krogen
Vi är dom som vill ha allt
Vi är pojkarna som lovar tusenfalt "

Kärlek

/spr

Otyg

Minnen är ett otyg. Minnen man jämnför. Jag brukar inte jämnföra men nu har jag börjat gjort det. Och det är då man inser. Vare sig de heter E, R eller M så kan de inte mäta sig. Tyvärr. Var gör man då? Försöker glömma? Jag vet inte. Just nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte tänka mer på saker och ting. Jag ser bara ett stort jävla S framför mig. Just som S ler så där jävla vackert och gulligt. När hon tittar upp mot mig med sina stora ögon och öppnar famnen för en stor kärleksfull kram. Så där så att man bara smälter. Så där så att man dör en smula. Och det suger. Låt mig vara: "så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv älskade, älskade du".

Kärlek

/spr

Bära

Jag snackade med E tidigare. Hon skrattade mest. Som hon brukar göra. Det var länge sedan vi sågs. Sa jag. Hon sa ja. Tyckte nog vi skulle träffas. Vi får se när det blir av. Jag vill att det ska vara ikväll. Jag vill träffa E nu. Hon är bra för mig. Tror jag. Eller inte. Kanske är hon dålig. Det har ingen betydelse. Jag vill bära hem henne.

Kram

/spr

Bitar

"Jag har gått i bitar."
"Jag vet varför."
"Du vet inget. Har ingen aning om något."
"Nej. Det har jag inte."
"Känner du vinden i träden?"
"Nej."
"Jag förstår det."
"Du förstår ingenting."
"Nej. Det gör jag nog inte."
"Det gör inte ont längre."
"Vad bra."
"Nej. Jag har bara vant mig."
"Oj. Förlåt."
"Det behövs inget förlåt."
"Varför?"
"Jag har bara vant mig. Det är allt. Jag har vant mig att ligga i bitar"

/Spr

Barstol

Det känns som mitt liv. Jag är en barstol. Jag står där. Känner doften av sprit. Ser packade män talla på packade kvinnor. Ser vilka som kommer gå hem med vilka. Vilka som kommer byta kroppsvätskor med varandra. Jag är en barstol. I en bar. Det är mitt klimat. Det är mitt hem. En bar. Jag vet allt om baren. Allt om spriten. Det är en vän. Inte min enda. Men en trogen. Vissa kallar mig fyllo. Jag kallar mig fri. I morgon ska jag vara full. Igen. Den enda hobby jag inte tröttnar på. Jag är svag. För svag för mitt eget bästa. Men jag älskar det. Jag älskar att vara full. Jag är en barstol. Jag älskar att vara en barstol. Kunde det vara annorlunda? Kanske. Någon gång kanske jag får säga: "Det gör inte ont när jag faller från en barstol...så länge du är med mig."

Bara så att ni vet: jag hatar tåg. Tåg till Köpenhamn.

Dra åt helvete

/Spr

Klagar

Jag har mycket svårt för människor som bara klagar. Klagar, gnäller och bara tjurar. Gör något åt saken. Det finns saker som man faktiskt kan påverka. Jag är inte det minsta moderat och tror inte att du kan ändra förutsättningarna i ditt liv hur som helst. Verkligen inte. Ditt ursprung är svårt att ändra och således vissa vägval i ditt liv. Det jag menar är att det går att göra något åt saken om man blir felbehandlad. Om någon säger något dumt eller behandlar en illa så har man faktiskt möjligheten att säga ifrån. Det finns ingen anledning att bara sitta och tjura. Då har man liksom förlorat chansen. Chansen att klaga. Fattar att vissa har problem med det och jag önskar att folk inte var så. Önskar att alla orkade säga till. Vara så raka som tillfället ger möjlighet till.

I övrigt så öser det ner. Eller gjorde alldeles nyss. Kommer nog göra det igen. Förjävligt. Det enda spöregnet som är coolt det är det i musikvideos. När en ensam, bitter man eller kvinna sjunger om brustna hjärtan och sviken kärlek. Enda regnet jag älskar. "Lovetrap" med Nikola Sarcevic är en sådan låt. Simpel, men vacker. Dock är det inte dagens låt. Det är "Flyg min väg" med Freddie Wadling och Nina Persson. Fast båda går att lyssna på en dag som denna.

Puss

/Spr

Stanna

"Det är så svårt att stanna upp och gå tillbaka igen". Sjunger han. Jag vet inte det. Kanske det. Det handlar väl mest om att man är stolt och inte vågar gå tillbaka. Eller jag vet inte vad ska jag säga.
Just nu är det sommar och den börjar ta slut. Nu börjar sommarromanserna komma in i ett känsligt skede. Nu övergår de till höstförälskelser. Eller inte. För oss som inte har något som riskerar att övergå i en förälskelse är det inga problem. Man kan dock fundera varför så många andra går in i en övergångperiod och inte jag. Nu orkar jag inte svara på den frågan. Däremot kan jag konstatera att det var länge sedan. Länge sedan det hände något som var bestående, "ja, det var evigheter sen nånting brann i alla fall nära mig". Så är det. Kommer det brinna igen? Eller kommer man vänta, sakna och längta efter den där elden i evighet? Jag vet inte. Jag har faktiskt inte den ringaste. Tyvärr. Det vore skönare att veta.

Kram

/Spr

Sagt

"Kan jag gå med dig hem från bussen?". Det är en fråga man sällan ställer sig nu för tiden. Kommer ihåg när jag gjorde det. Då var jag ung. I dag ställer jag inte så många frågor. Däremot hör jag mig själv rätt ofta säga: "och jag hör att han är den rätte". Och svaret är det samma. Nästan alltid.
Livet är på en höft mina vänner. Ibland sköljer saker över mig. Ibland rinner de av snabbt. Just nu sköljer och rinner det rätt mycket. Från dag till dag. Från minut till minut. Lite mer stabilitet skulle jag vilja ha. Men det kommer nog.

En sak bara till dig, du vet vem du är: du har inte pajat något. Det är inget under. Det var meningen. Vi är magneter. Så enkelt. Så tydligt.

Kram

/Spr

Skäms?

"Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig skratta åt det för då kommer jag kanske över dig." Knappast.

/spr

Tokigt

Var ute i går. På gayklubb. Dansade med mina polare. Bakis i dag. Tänker väldigt lite en dag som denna känner jag. Har lite svårt att fokusera på tillvaron. Det är som det är. Jag ska ut senare igen. Det blir kul. P och J ska med. Vi har sagt att det ska bli lugnt. J säger att han ska gå hem vid 01-snåret. P är trött. Det brukar heta att vi ska ta det lugnt. Vi har sagt det förut. Som den gången vi var en stor bjudfest någonstans på söder i stockholm. I en gammal teater. Hångelrum och halvnakna tjejer. Det slutade med att vi är tokpackade. Dansade någonstans. Försökte överleva natten. Gick rätt bra. Tror jag hamnade hemma hos en tjej. Eller jag vet. J var fullare än Tord. P likaså. Han gick till jobbet på morgonkvisten. Direkt efter festen. J försvann i dimman. Det var tider. De dyker upp då och då nu också. Men inte lika ofta. Eller, vem försöker jag lura.

I dag lyssnar jag på "Handle with care" med Jenny Lewis and the Watson twins.

Kram

/Spr

Parångest

Jag har en vän. Det kan man inte tro, men så är det. Han har en tjej sedan några månader tillbaka. Typ två. Det går med stora steg framåt. Mot en seriös relation. Eller som jag sa: det här börjar obehagligt mycket likna en relation. Jag hade mer rätt än jag kunde tro. Visade det sig. I dag ringde hon och sa att han var upptagen på fredag. Det var något om utomhusaktiviteter. Tillsammans med ett annat par. Nu pratar vi inte swingers. Vi pratar par-minigolf. Han frös. Visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen. Han sa nej. Menade på att det inte var hans bag. Han blev lugn och trodde att var över. Inga pargrejer här inte. Han har fel.
Jag påpekade att innan han vet ordet av sitter han där. Fredag som lördag. Varannan vecka hos honom eller flickvännen och varannan hos ett annat par. Dyrt vin. Fin mat. Ljuv musik ur stereon. Pratar politik. Löser världproblemen. Skålar. Ler lite sådär löjlilgt som bara par kan göra vid parmiddagar. Och vid 01.15 hörs frasen: nej, älskling är det inte dags att tänka på refrängen? Han tror mig inte. Men så är det. Inom några veckor sitter han där. Jag har svårt att förlikas med tanken. Den här kompisen är nämligen långt ifrån dyrt vin och ljuv musik. (Smarta konversationer är han dock bra på.) Han är mer den där killen som sätter på hög musik. Gärna pop. Rock. Dricker lite vad som bjuds. Eller möjligtvis dricker slattar ur andras glas. Om andan faller på. Om den övriga spriten är slut.
Parångesten kommer lägga sig som ett täcke över honom. Och det innan han fattat läget. Så var det för mig. Jag gillar i och för sig att sitta och ha trevligt med kompisar. Men när det blir ett träsk är det inte lika spännande. Då vill man slänga den dyra flaskan och gå på krogen. Parta järnet. Då vill man bara sluta att vuxenknulla på fredagen för en snabbis i tvättstugan under grannens tvättid. Men då är det för sent. Då är man fast.
Så ser det ut för honom snart. Avundsjuk frågar ni mig – kan ni fethaja! Gud, ge mig en flickvän. Nu!

Puss

/Spr

Vettigt

Ska man prata om man inte har något vettigt att säga? Om orden bara blir skit och allt bara är tomt och värdelöst? Nej. Nej, nej och åter nej. Så ge faan i det då. Blir så trött på snick, snack. På lalleriverksamhet. På ord som inte säger något. "Jag tycker om dig...men när du inte hör – nej, knappast". "Du var duktig...fast när du inte är här säger jag att du är dålig". "Du är snäll...men när du vänder ryggen till pekar jag finger. FUCK YOU!".
Så vill jag inte ha det. Är trött på fjantar. Är trött på folk som inte vågar ta ställning. Som fegar ur. Det är många som gör det.
Vad hände med barndomen. Det var bättre då. De där gångerna vi promenerade tills tidigt på morgonen. De där gångerna vi pallade äpplen och sprang från den gamle fete gubben. De där gångerna vi låg i det höga gräset och hånglade. De där gångerna vi ringde till samma tjej dagen efter och lade. För att vi inte vågade. Då pekade vi inte finger bakom ryggen. Då tyckte vi inte illa om någon i smyg. Då pekade vi finger i ansiktet. Vi var klokare då. Varför blev vi vuxna. Varför blev vi så här. Nu går vi bara och väntar. Väntar på något mer. Och det där mera kanske inte kommer. Ge mig en anledning. Bara en. Så är det över. Då slipper jag vänta. Då är jag barn igen.

God natt, vänner.

/Spr

Sanningen

Att leva är att dö en smula. Så är det faktiskt. Tro mig.

Puss

/Spr

Hemlighet

Det där telefonsamtalet som jag fick för ett drygt år sedan är som bortglömt. Jag kommer ihåg det, men inte hon. I smyg stod hon på en toalett eller i ett angränsande rum och ringde mig. Ingen fick höra. Hennes ex ville inte att vi skulle prata med varandra. Hon vågade inte visa. Trots att det var slut. Eller så sa hon i alla fall. Hon ringde mig flera gånger den kvällen och natten. Sa att hon tänkte på mig. Var rädd att förlora mig. Mindes mina kramar, mina kyssar, mindes alla våra intima stunder under de senaste månaderna. Det var kärlek. Det var åtrå. Det var stark. Trodde vi i alla fall. Sanningen visade sig vara en helt annan.
Hon har glömt. Undra varför? Det är spännande hur snabbt minnet sviker oss. De där stunderna som var så viktiga. Som i slutändan blev totalt oviktiga. När allt kommer omkring är det nog så. När allt kommer omkring betydde det inget alls. Jag har svårt att förlika mig med det. Varför säga saker du inte menar? Varför tro att ett samtal glöms bort. Ett samtal med hjärta. Ett samtal med löften. Ord som bränner sig fast. Sådana samtal minns man. I alla fall jag. Inte hon. Underligt. Mycket underligt. Hjärtlös? Tror jag inte. Rädd snarare. Rädd för något nytt. Hjälplös i en riktig värld. Ett litet barn som bara vill styras. Inte ta egna beslut.
Vad som händer när vi träffas? Jag lovar att hon minns. Hon gråter. Det gör jag också. Då minns vi tillsammans. Ibland förändras allt bara när man träffas. Det är därför hon inte vågar. Hon vet. Tro mig. Hon vet mer än hon skulle vilja.

"Kärlekens tunga" med Eldkvarn är dagens låt. Med anledning av minnen och glömska.

"Jag försöker att gå som en man
nerför hjärtats ensamma gata.
Där kärlek och hat går hand i hand,
sitter jag och bara saknar dig.
Nu är allt sagt och gjort
och jag kommer aldrig att få tillbaka dig".


I love you all

/Sprk

Svartnar

Det här är ett brev. Ett brev som jag skulle ha skickat i dag, men gjorde det inte. Kändes bättre att skriva det här. Så:

Jag vet inte varför jag ringde. Helt idiotiskt egentligen. Fanns inget att säga. Det enda jag kände när jag lade på var ett uns av hat. I några minuter hatade jag så mycket att det inte fanns på kartan. Så jävla mycket har jag inte hatat någon gång. Tror jag. Rösten som svek mig var oberörd. Som så många gånger förut. Egentligen inget konstigt i det. Jag vet inte varför jag blev så provocerad just nu. Det var ju inget nytt.
Tror att det berodde på två saker: dels att för att jag kände mig sviken och kränkt över att jag trodde det skulle bli något att jag gav mycket och inte fick ett skit tillbaka. Dels därför att den andre är en idiot. Vad är grejen med det? Varför har bra tjejer alltid dåliga killar? Varför har snygga tjejer alltid fula killar? Det är så man blir förbannad. Jag brukar tänka så ibland och gjorde så även i går. Dock slog det mig en sak och jag kom på svaret på frågorna: därför att tjejerna är lika dåliga, dumma i huvudet eller fula. Så är det. Livet ler åt mig igen. Trots allt. Någonstans. Man kan inte tro det, men så är det.
I morse vaknade jag. Hatet var borta. Men inte föraktet. Tyvärr. Jag älskar ändå. Alltid. Problemet med mig. Det är lätt att trampas på när det är så.

Någonstans finns du där.

Så: jag vet inte. Jag har ingen aning. Kanske lika bra att glömma allt. Brevet alltså.

Kram

/Spr

Bögar

Jag ska träffa massor av bögar och flator. Pride börjar i dag och fortsätter veckan ut. Ibland undrar jag om det hade varit bättre om jag varit gay? Rent teoretiskt borde man förstå varandra bättre i en homosexuell relation än i en hetrosexuell dito. Jag vet inte riktigt, men jag tror. Känner en del gaypar och de verkar på något sätt ha det bättre än mina hetrosexuella vänner som lever i ett parförhållande.
Kanske skulle jag bli bög? Varje gång jag frågar mig den frågan slås jag dock av en sak: jag vill ligga med tjejer. Jag vill krama en kvinna. Så: varför kan vi inte förstå varandra bättre? Det vore bra. Livet skulle bli enklare då. I alla fall för mig.

Jag och skånskan har brutit. En gång för alla. Känns det som. Tyvärr. Det är en sorg. Vi har haft enormt svårt att slita oss från varandra och jag är inte säker på om vi kommer ta upp kontakten igen eller inte. Vi får se. Det hänger väl både på henne och på mig. Det är svårt. Det var därför jag fick ett mejl av henne i dag. Ett fint mejl. Hon mindes. Hon som i vanliga fall brukar ha så lätt för att glömma. Lustigt. Gulligt. Jag gillar sådant. När människor tänker och känner. Det är respekt. Vad som än händer så är hon grym. Lite för grym för mitt eget bästa. Kanske även för hennes eget bästa. Vad vet jag.

"Elden" med Lars Winnerbäck är en låt som påminner om en speciell person. Tänker på dig.

Puss

/Sprakroret

Angelina

Ibland längtar man lite mer än annars. Det är då man plockar upp telefonen och ringer. Hoppas på svar. Vill att saker och ting ska vara som förut. Oftast känns det som att ingen svarar. Om någon gör det så finns det inte mycket att säga. Varför är det oftast så att två personer aldrig längtar samtidigt. Längtar till varandra. Två personer verkar inte kunna synkronisera sin längtan. Det är liksom alltid någon som inte känner längre.

I dag lyssnar jag på "Oh Angelina" med Ryan Adams. Bra val! Tack.

Puss

/Spr

Sand

Jag har sand i mina skor. Förmodligen kvar sedan semestern. Det är lustigt. Trodde jag fått ur all sand ur mina skor. Det är också lustigt hur så små korn kan påminna om så mycket. Det är underbart på något sätt. Att det lilla ger så mycket.

Kram

/Sp

Vändning

"Du har lämnat mig på de jävligaste av platser."
Hon tittade upp och mötte hans blick. De fuktiga, tomma ögonen tittade bort. För att inte se sveket. För att inte visa sorgen. Hon smekte hans kind. En tår. En endaste liten tår.
"Förlåt, det var inte så här det skulle bli. Men jag kan bara inte", sa hon med en sprucken röst. "Det finns någon annan".
Magen värkte. Andningen blev tung och armarna domnade. "Så det här är...", frågade han sig. Han fick inget svar. Han fick ingenting. Inte ens en liten tår. Inte en endaste liten tår.
Hon vände om. Gick. Tittade aldrig tillbaka. Som hon brukade göra. Inte ens en blick. Inte en endaste blick.
Det sved i ögonen. Kanske var det ännu en tår. Innan han stängde av radion hörde han: "Jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen. Och jag tror vi måste starta om på nytt. Du har lämnat mig på den jävligaste av platser. Och jag vill ha dig."

/spr

Lalala

"Steg upp på morgonen innan din dag var riktigt vaken, åååå vilken härlig dag, smög mig på knä till sjön för att få se dig bada naken, åååå vilken härlig dag." Så kändes det i morse. Jag såg ingen bada naken, men det är en känsla av eufori. Någonstans, någongång kan jag bara inte må dåligt. Egentligen borde jag vara ledsen och besviken. Men det enda jag gör är att le. Kanske för att jag är lycklig eller för att jag vet att vissa inte är det. Några är betydligt mindre lyckliga än jag. Skyll er själva.
"Jag tror du hörde mig när du försvann inunder kjolen, woowow vilken härlig dag, så jag fick fly iväg och jag sprang naken bort mot solen, åååå vilken härlig dag."

I dag lyssnar jag mer än gärna på "If you could read my mind". The Disco version.

Kärlek

/Spr