Vardagen

Solen skiner och jag sitter inne. Har varit ute på och gått en sväng, men jag gillar inte solen. Inte den som ligger på en filt i gräset och solar liksom. Sitter gärna på en uteservering dock. Slog mig att saker och ting är rätt bra trots allt. Så länge man känner saker så kan inget gå fel. Jag har svårt för människor som inte känner. Som går runt i en bubbla. Att bubbla runt gör vi nog alla i livet då och då. Framför allt när vi är barn. När vi är vuxna har vi en skyldighet att inte bubbla runt. Att inte se lyxproblem som problem. Utan som en lyx. Nu är det dock jävligt få som inte bubblar runt när de blir vuxna. De glömmer så lätt. Därför har jag bestämt mig för att jag måste ändra mig. Kan jag inte förändra tillvaron så böjer jag mig för en idiotisk massa som vandrar runt på denna dumma jord. Vardagen är hemsk, men jag måste vänja mig. Har insett det nu. Därför har jag bestämt mig för att leva fullt ut i vardagen. Och se just alla lyxproblem som de största problemen som finns.
Jag ska skaffa volvo, villa, vovve och platt-tv. Jag ska sälja min själ så alla blir nöjda. Sedan ska jag slå min fru och stötta på min dotters kompisar. På helgerna ska jag bli full och bråka. Men bara på helgen. Det är dumt att dricka mitt i veckan. Jag ska smygsurfa porr och ljuga om min ungdom. Sedan när barnen blir stora ska jag skälla om betygen är för dåliga. Läs till jurist, ungjävel! Det är rätt taktik. Efter det ska jag klaga på att chartersemestern blev misslyckad: kallar ni det här buffé? Vi skulle ha sjöutsikt? Sedan ska jag lära mina barn att alla kan förändra sin tillvaro genom att förbättra sig. Att knarkare får skylla sig själv och så. Att svaga människor gör bäst i att hålla tyst och inte klaga på låga löner. Efter det köper jag en pool och skickar dottern till Lundsberg. Där får hon överklassknulla i fred. Pensionen är räddad. Eftersom jag varit duktig och sparat i fonder. Om dottern sedan knullar rätt och gifter sig rikt kan vi lösa lånet på villan och köpa lägenhet i spanien? Låter inte det som en bra idé, älskling?
Jag kommer hata mig själv innerst inne, men då klagar ni inte i alla fall. Så länge ni är nöjda så är min själ död och såld. Men det spelar ingen roll. Så länge jag står snäll och tyst och inte faller ur linjen. Det vore ju tragiskt.
Jag vill inte leva i vardagen. Acceptera det. Låt mig vara. Jag vill vara full när jag vill. Jag vill göra vad jag vill när jag vill. Jag vill inte bli gammal. Jag vill vara dekadent. Jag vill kunna tänka själv. Låt mig göra det. Låt mig vara så. Jag ljuger inte om det i alla fall. Jag är ett stort fel i era ögon. En brist. Hur kan han? Men jag förnekar inte mina brister. Mina fel. Jag är inte rädd. Och jag slår inte min fru och kräver inget av mina barn. Jag älskar människor. Som förtjänar det. Ni älskar en fasad.

Kram

/spsppsk

Värdighet

Jag har ingen värdighet längre. Jag har hamnat på botten. Har försökt tagit mig upp igen utan framgång. Det är stört omöjligt. Jag får nog leva med det här resten av livet. Det är inte lätt. Det var länge sedan jag skrev. Har inte haft tid. Har legat därnere. Ligger där fortfarande. Jag har inte tid. Ork eller lust. Det här börjar bli löjligt. Ohållbart. Uppenbarligen kan jag inte rädda mig själv. Har sprungit som ett djur för att komma hit. Men jag väntade mig inte att bli ett djur bara för det. Tyvärr blev det så. Har vaknat som ett monster. Jag måste fly. Bort från allt. Försöka styra upp mitt liv. Men det går inte. Hoppa? Nej, det skulle jag aldrig våga. Även om tanken slagit mig. Nu reser jag bort. Ska skriva av mig ett tag.
Drömde en dröm. Jag sköt en ung man. Hemskt. Men det tyckte jag inte i drömmen. Då var det förlösande. Vaknade och insåg att det var dumt. Men han var ju redan död. I en dröm.
Varje gång telefonen ringer stelnar jag till. Har inget att säga. Orkar inte. Varför hör ni av er? Det finns inget mer mellan oss. Jag springer fortfarande planlöst runt i mitt liv. Ångrar mycket. Ändrar inget. Jag är livrädd för min egen skugga. Och då kan ni förstå hur rädd jag är för mig själv. Absolut ingen värdighet. What so fuckin´ever. Ses snart. Igen. När jag skjutit en till ung man.

Dagens låt "Absolutely no decorum".

"Tell me a joke and make me smile
Play me the part, be the star for a while
And absolutely no decorum whatsoever, baby."

/Sprpprk

Dvärg II

Det var en dvärg på festen i går. Han var kort. Lite för kort för att det ska vara okej. Han såg ut som Sif Ruud. Fast jävligt kort. Jag blev rädd. Men tänkte efter. Gud vad skönt att vara kort. Just nu skulle jag vilja vara det. Så jag kunde gömma mig. För allt. Mina sorger dör just nu. I Rödvin. Alkoholiserad? Ja. Vad hade ni väntat er.
Såg ett träd i dag. Det var vackert. Jag älskar träd. De är ståtliga och bär sig på ett sätt som ingen annan. Det är an everlasting love. Need you by my side. Träd är precis som skånskan. Något jag behöver. Inte kan leva utan. Welcome the love we once knew. Annars försvinner den. Som ett löv faller till marken. Jag saknar dig. Som ett träd saknar lövet. Herr Gud, nu måste jag hem.

Kram.

/Sppppppr

Lakej för ett liv

"De kommer aldrig mer tillbaka
De kommer aldrig mer igen
Alla dagar vi förslösat
De kommer aldrig men jag minns dem än

Vi skulle sålt vår själ till mörkret
Vi skulle gett vår högra hand
Att få sätta flickors hjärtan i brand

Men allt vi en gång trodde påDet blir aldrig me
Det blir aldrig mer som då
Allt vi gjorde, allt vi sa
Vad finns kvar?
För nätter som i glädjerus
Dränkta utav stadens ljus
De kommer aldrig nånsin mer
Igen

Och trots att alla dessa laster
Som vi alla bar
Rankas högt bland våra synder
Så fanns det ändå nå'n stackars oskuld kvar

För hela livet låg framför oss
Och hela världen, den var vår
Ja, inga tvivel, ingen tvekan
Fanns då

Men allt vi en gång trodde på
Det blir aldrig mer som då
Allt vi gjorde, allt vi sa
Vad finns kvar?
För nätter som i glädjerus
Dränkta utav stadens ljus
De kommer aldrig nånsin mer
Igen

Vi skulle sålt vår själ till mörkret
Vi skulle gett vår högra hand
Och att få sätta flickors hjärtan i brand

Men allt vi en gång trodde på
Det blir aldrig mer som då
Allt vi gjorde, allt vi sa
Vad finns kvar?
För nätter som i glädjerus
Dränkta utav stadens ljus
De kommer aldrig nånsin mer
Igen"

Så sant som det var sagt. Lustans vet hur det är. Ett hotellrum i Göteborg eller kvinna i Paris. Inget blir som man tror. Framför allt blir inget som man vill. Allt har sin egen väg. Det man gjort får man stå för. Inget kan glömmas. Synder är synder. Kärlek är kärlek. Så enkelt är det. Allt vi en gång trodde på. Det blir aldrig mer som då. Så är det. Livet förändras. Så också vi. Men allt stannar kvar. I våra tankar. Vi kommer aldrig förlåta. Förtvina. Men aldrig förlåta.
Jag har vaknat upp med ett monster. Det var jag. Det är jag. Som jag aldrig trodde jag skulle vara.
Förlåt för att jag inte hört av mig. Återkommer. När allt är annorlunda. När jag ringer svara inte. När jag knackar på er dörr. Öppna inte. Ignorera. Vill vara ensam. Och trots att alla dessa laster som vi alla bar rankas högt bland våra synder. Nu dränker jag allt. I ren charm.

Kärlek.

/Språkröret