Ristat

När jag var väldigt ung ristade jag in namnet på den tjej jag var kär i. Det var oftast i överslafens botten i sommarhuset. Där stod det och jag låg och kollade på det på sena sommarnätter. Det gör jag inte längre. Nu ristar jag ingenting och jag ligger inte och tänker speciellt mycket heller för den delen. Man gör liksom inte det när man blir gammal. Det enda problemet att rista in namn var ju att mamma blev förbannad och dessutom var det lite svårt att ta bort när jag bytte objekt för min kärlek. Det insåg jag snabbt och började skriva ner namnen i en bok. Det gör jag inte heller längre. Jag skriver upp namn, men inte därför att jag är kär. Det beror på att jag vill veta hur många jag legat med. För att inte glömma.
Ett av de där namnen bränner lite mer än andra. Det är nästan som att titta tillbaka i den där boken och kolla in den där tjejen man var så kär i när man var ung och dum eller till och med liten. Jag ser inga andra namn. Bara hennes. Det är bara hon. Just Hon som existerar. Jag vill inte. Orkar inte vara med någon annan. Vill inte se vilka jag legat med. Det spelar ingen roll. Trots att det där namnet är betydligt enklare att ta bort än de där som sitter i överslafen går det inte. Just nu känns det aldrig som att det kommer försvinna. Varken från papperet eller från min sönderbrända hjärna.
Saknar dig. Som faan. Och jag hatar mig själv för att jag gör det.

Kram

/Spr