Svår

Pratade med skånskan i går. Hon var ledsen. Det är lite synd om henne. Skulle mest vilja krama henne hårt och säga att allt ordnar upp sig. Tror inte hon mår så bra. Inte för att jag eller många andra med mig gör det heller, men det är lite skillnad med skånskan. Hon är värd att må bra. Hon är värd att vara min tjej, men det fattar hon inte. Tro mig. Hon vill inte. Hon vet inte. Förvirringen är total. Ett tydligt tecken hos kvinnor har jag kommit på.
Snackade med en vän och vi pratade om hur man ska göra för att skaffa en tjej. Vi är båda singlar med en förhoppning att någon dag fixa ett ragg som vi vill vara lite mer seriösa med. Sedan skånskan och jag gjorde slut (läs: sedan skånskan tokdumpade mig) har kvinnor lyst med sin frånvaro. Och i ärlighetens namn är jag rätt trött på brudar. Trots det vill man ju gärna träffa någon. Det är svårare än man kan tro. Åtminstone där jag bor. Brudar är totalt ointresserade. Det är min övertygelse. Min vän och jag kom dock fram till att det kanske inte alltid handlar om tjejerna. I det här fallet kom vi på att det är vi som inte orkar längre. Orkar inte med tjejproblem. Det är lite för mycket snack och för liten verkstad. Skånskan är ett tydligt exempel på det. Min vän har upplevt samma sak. Det senaste ragget struntade han dock i självmant. Han kände inte tillräckligt mycket för henne. Jag har haft tillräckligt starka känslor för kvinnor, men verkar alltid bli lämnad. Min pappa undrar om det är något fel på mig. Jag börjar tro det. Vilket fel det kan vara vet jag inte. Återkommer när jag kommit på det.

"She's Losing It" med Belle & Sebastian är dagens låt. Vaggar lite lätt och myser till den.

Kram

/Sp