Blickar

Bakom de röda repen. Där stod jag. Helt plötsligt kommer hon fram. Hon ler och ger mig en kram. Hon heter R. Har skrivit om henne förut. När jag inte vågade. Nu pratade vi. Länge. Trots skränet lyckades vi ubyta tankar och ord. Ibland fastnade vi. Våra blickar möttes. De kunde inte slita sig från varandra. Hon gick. Kom tillbaka. Hon log. Våra ögon fastnade i varandra och sorlet försvann. Det enda jag hörde eka i mitt huvud var: vad gör jag? Jag står bara här och ler jävligt fånigt. Gud! Hon måste tycka att jag är så jävla töntig. Fegheten tog ännu en gång överhanden. Vågade inte göra något.
Jag tror inte hon tyckte jag var töntig eller dålig på något sätt. Eller jag vet inte. Till sist kunde vi inte stå kvar bakom de röda repen. Det var dags att gå. Vi skildes åt. Ingen kram. Ingenting. Bara ett leende. Men det räckte. Vi kanske träffas igen. Vem vet. Jag sov gott. Och lite för länge.
Skånskan finns fortfarande i mitt liv. Men det är dags att gå nu. Det är ingen idé att kämpa för en kärlek som du inte får. Kämpa för en kärlek som inte vågar chansa. Det tog tid att inse, men nu är det gjort. Kan inte sluta tänka på henne, men det har blivit lättare. Vare sig jag fastnar i någon annans blick eller inte. Tiden läker faktiskt alla sår. Man tror inte det.
Det är snart ett nytt år. Hoppas jag får inleda det med någon. Någon med ett hår man vill känna mot sin kind. Någon med ögon att fastna i.


"For the ones who had a notion, a notion deep inside
That it ain’t no sin to be glad you’re alive.
I wanna find one face that ain’t looking through me
I wanna find one place, I wanna spit in the face of these
badlands..."

Kärlek.

/Språk