Glömma

Man minns alltid det man ska glömma. Och glömmer det man ska minnas. Livet är elakt och förrädiskt. När man minst anar kommer det upp bakifrån med en kniv. Några hugg i ryggen. Sedan är man där igen. Där man minns. Jag träffade en tjej i går. Hon var väldigt söt. Vi småpratade. Och jag såg något i hennes ögon. Något jag tyckte om. Men då gick jag. Blev rädd. Är trött på att inte kunna få glömma. Det brukar bli så till slut. Hur man än gör går man ur det som en förlorare. "Ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade du". Tänk om det var så enkelt som i sången. Att man kunde säga till. Då slapp det bli så här. Om man ändå var senil och inte förstod?
Jag gillade verkligen de där ögonen. Kanske möter jag dom igen. Jag har gjort det förr. Vill göra det igen. Samtidigt som jag är livrädd måste jag.

"Den döda vinkeln" – Kent. Talande för ett par vackra ögon.

Puss

/Spr