Ruta ett

Det är ett nytt år. Den första dagen har gått och jag känner mig inte ett dugg annorlunda. Har mest legat hemma i dag. I går var det fest. Inte specielllt hårt, men väldigt trevligt. I dag har jag känt mig ensam. Man brukar säga att den första dagen på det nya året visar hur resten av året kommer vara. Således blir det här året ensamt. Och lite tråkigt. Jag bävar inför de väntande tolv månaderna. Kommer jag vara så här ensam som jag varit den senaste tiden så vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Jag saknar värme. Och kärlek. Det finns ingen just nu som vill ge mig det. Låter ganska patetiskt och självömkande, jag vet, men det bjuder jag på. Vissa dagar går det bra. Livet passerar som det brukar och jag skrattar. Men alltför ofta saknar jag någon. På riktigt. Jag är inte den som tar vem som helst bara för att dämpa otrevliga känslor. Inte nu för tiden. Hade ni frågat för ett år sedan så hade jag gjort det. Men det hjälper inte längre. Inget hjälper. Jag är tillbaka på ruta ett. För andra året i rad. Ytterligare ett år av ensamhet. Om jag har otur. Har jag tur hittar jag någon som tycker om mig. Om jag haft tur hittills? Nej, så rimligtvis borde det går bättre nu. Dock vet jag hur saker och ting fungerar. Man får inte en chans bara därför. Livet är orättvist och just nu ligger jag på minus. Som faan.
Snackade med skånskan tidigare i dag. Jag saknar henne. På många sätt. Hennes röst gör mig varm. Hennes ögon gör mig glad. Hennes rädsla gör mig förbannad. Hennes val gör mig ledsen. Men så är livet. Man ska gå vidare. Lättare sagt än gjort.

Kram

/Spr