Samtalet

I dag pratade jag med skånskan. Det var första gången på länge. Många dagar har gått sedan sist. Jag ringde. Vilken idiot man är. Inser jag nu. Det gjorde så ont. Så jävla ont att höra hennes röst. Jag önskade bara att hon var här. Inte där. Jag har otroligt svårt att förlika mig med tanken på ett liv utan henne. Och det är något som jag kommer på ju mer tiden går. Samtidigt inser jag att det inte är värt att känna så här. Men det är svårt att slå bort känslorna. Jag kan inte träffa någon ny tjej just nu. Det går inte. E får klippas bort ur mitt liv. Jag hatar mig själv så mycket för att det är så här. Hade jag insett saker tidigare så hade det inte blivit så här. Då hade allt varit lite lättare. Kan man tro.
Det enda jag vill nu är att få lugn och ro i mitt enromt stökiga liv. Jag vill träffa skånskan samtidigt som jag vet att hon inte vill ha mig. Jag måste få höra henne säga sanningen. Om allt som hänt. Var det ett misstag att hon lämnade mig? Det finns tecken på att hon tycker det. Förmodligen är det väl inte så. Antar jag. Eller jag vet inte. Ingenting. Nu svamlar jag bara.

Dagens låt "The end" med Ryan Adams.

Fuck off

/spr