Regn

Det regnar i dag. För första gången känner jag hur höstångesten kryper fram längst golvet. Tittar på mig. Avvaktar. Lurar bakom hörnet. När som helst kommer den hoppa på mig. Bita sig fast i min nacke och säga: "nu har jag dig fram tills i mars". Det är så det brukar vara.
I vintras satt jag en del i Borås. Hos skånskan. Vi satt där och tittade på varandra. Lyssnade på "Hard way to fall" med Ryan Adams och dansade till "I´m from Barcelona". Varje gång hon gick till skolan satt jag själv. Gick en runda på stan. Såg nakna träd. Kände hur jag frös långt in till kroppens ben. Mådde dåligt. Som satan. Allt var ett kaos. När jag sedan fick möta s. igen efter en lång dag smällte allt. Jag kunde inte annat än att bara titta på henne. Sådan kärlek har jag sällan upplevt. Även om vi hade ett helvete då och då så hjäpte hon mig igen hösten och vintern. Med sitt leende, sina kramar och sina roliga och spontana samtalsämnen. Helt klart kvinnan i mitt liv. Önskar att det blivit annorlunda. Önskar att vi hade klarat oss. Vet inte om det gått eller om jag bara hoppas att det skulle gå. Men jag tror. Tror att vi ryckt upp oss. Insett att våra liv inte skulle vara detsamma utan varandra. Jag tror i och för sig att vi vet det. Ingen av oss kan säga att vi mår bättre nu än då. Det kan jag sätta mitt liv på.
Nåja, hur livet blir i framtiden vet man aldrig. Och vissa säger att det är det som är grejen med det här livet. Jag säger att jag förstår. Samtidigt vill jag veta vad som händer. "Då hade du aldrig hängivit dig till skånskan", kanske ni säger. Jag säger att ni har fel. Inte för allt i världen ångrar jag vår tid. Gråten och sveken övervägde aldrig kärleken. Inte en enda kort sekund. Kan ärligt säga att s. var det bästa som hände mig på länge. Och varje gång jag vaknar känner jag likadant. Och önskar att hon låg bredvid. Och log.

Kärlek

/spr