Tromb

Det är som att stå stilla i en tromb. Allt och alla rusar omkring och själv stannar jag upp. Har ingen förmåga att förstå. Brukar ha det, men nu går det bara inte. Vad gör jag här? Har jag totalt förlorat greppet? Hur kan man längta så mycket?
Skånskan messade i går. Jag svarade först i dag. Visste inte vad jag skulle skriva. Vad säger man till en sådan person. En person som man liksom krampaktigt håller fast i, men egentligen vill släppa. Eftersom det blir lättare då. Fast man egentligen inte vill det heller. Man vill bara ligga där bredvid. Och lyssna när hon andas. Lyssna på hennes leende. Tyst. Så jag skrev något om hjärtslag. Sedan drömde jag. Om att sluta fred. Ett hopp. Ett fall. Det gjorde ont att vakna. Minnas. Hjärtslagen.

Kärlek.

/Spr