Återigen

"The storm is coming" med Ed Harcourt. Och återigen minns jag. Så väl. Den där höstdagen förra året. Under täcket. Det gick inte att slita sig från varandra. Tyckte om henne så mycket. Det var vackert och skönt. Nu har vi slitits från varandra. Bara jag ligger under täcket. Ensam. Saknar och minns. Så fruktansvärt mycket då och då. Just nu väldigt mycket. Tyvärr. Det vore bättre om jag inte saknade. Det går säkert över. Skulle jag tro. Men, det var vackert. Det kunde ha blivit bra. Vi passade ihop. På alla sätt. Vill glömma, men kan inte. Satan. Var är de där tågen morsan pratade om. Det skulle ju gå fler?

Jag lyssnar på "Me and my star" med Grand Drive i dag. Den är gosig, fin och vacker.

Kärlek

/Spr