Förlorad

Jag gråter när jag hör The Righteous Brothers och "You´ve lost that lovin´ feelin´". Den är så vacker att jag bryter ihop. Första gången jag hörde den var jag inte gammal. Kanske tolv år eller så. Sedan dess har den funnits mitt hjärta: "baby...baby I´d get down on my knees for you if you would only love me like you used to do. We had a love...a love...a love you don´t find every day so don´t...don´t...don´t...don´t let it slip away...". Det är sådant man säger i det tysta. När ingen hör. För att det känns löjligt. För om någon hör kanske de skrattar åt en. Hånler liksom. Det är en stor klyscha det som de sjunger. Som är sann. Dom är oftast det. Klyschorna alltså. Sanna.
Gud vad jag saknar att vara tolv. Man fattade inte riktigt då vad grejen var med låten. Än mindre med livet. Eller lite. Fast man inte vågade hänge sig. I dag fattar man när de sjunger: "you never close your eyes anymore when I kiss your lips. And there's no tenderness like before in your fingertips. You're trying hard not to show it. But baby, baby I know it...". Och så tänker jag tillbaka. När jag kysste henne och hon inte slöt sina ögon. När hon inte rörde vid mig på det sättet. Som hon alltid hade gjort. När allt var över. När ingen ringde. När ingen sa något. När jag stod där ensam. Rödgråten. Och jag kände att livet var slut. Att jag inte kunde fortsätta. Som Morrissey sa: "you have killed me".

Kärlek

/sprk