Tranås

Jag vaknade i morse. Balkongdörren var öppen och höstkylan bet. Då kom jag ihåg vad jag drömde. Det var en restaurang med en stor uteservering. Men det var så kallt att alla var inomhus. Det var höst. En ensam servitris gick runt och plockade. I sin ensamhet. Då tänkte jag på Tranås. Åkte förbi just Tranås i helgen och började må illa. Inte för att det är fel på Tranås, men det påminner om min gamla hemstad. En stad i Norrland som också ger mig känslor av illamående. En kall stad. Öde på något sätt. En stad där jag egentligen inte hör hemma. På något sätt. Osökt tänker jag på Elvis Presley. Han satt hemstaden på kartan. Eller snarare den där illamåendekänslan inför hemstaden på kartan. Ångesten. Ensamheten. Det är alltid med dubbla känslor jag åker hem. Glad över att träffa föräldrar och vänner. Ledsen över att jag inte känner mig riktigt hemma. Ledsen över ett förfall. Trots att man gör sitt bästa för att tycka om sin födelseort så går det inte. Hur mycket man än jobbat på att skapa bra förutsättningar. "I came home with good intentions about five or six years ago but my hometown won't accept me just don't feel welcome here no more. I'm like a stranger like a stranger in my own hometown".
Kommer aldrig flytta till Tranås. Den saken är klar.

Puss

/spr