Oberörd

Kan inte släppa det där samtalet. Det var dumt. Samtidigt väldigt bra. Skånskan verkade nämligen väldigt oberörd. Hon bryr sig nog inte så mycket om det här. Hon verkade mest må bra. Hon vill inte ha mig längre. Tro det eller ej. Det är en tröst. I och för sig en jävligt klen tröst. Samtidigt borde jag inse det för en gång skull och gå vidare. Finns inget mer att hämta. Kanske blir det bättre när samtalet fått sjunka in lite. Sjunka in i min sargade kropp. Då kanske jag inte vill ha med skånskan att göra. Någonsin. Kanske kan glömma. Gå vidare. Och vem är det jag försöker lura? Mig själv såklart. Och kanske skånskan. "Jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns".

/Spr