Byns enda blondin

Lyssnar på Sven Ingvars och "Byns enda blondin". Handlar om en brevbärare som är kär i en blodin. Uppenbarligen den snyggaste och enda i byn. Jag är född i Norrland. Inte i en by, men det är en liten stad. Men det är intressant det där med den enda snygga tjejen i staden eller byn. Hon får alltid den farliga killen och vi andra får stå med skrapet som är kvar. Om man nu tänker så. Men det gjorde man när man var i de sena tonåren. Nåja. Jag har några kusiner som verkligen bor i en by. De är typ lika gamla som jag och de bor fortfarande kvar i byn. Lite tragiskt kan tyckas, men hur som så är det så. Där är den här blondinen väldigt påtaglig. Hon finns där. Och det är det enda som min kusin D pratar om. Han menar att han var kär i henne och fortfarande är det. Trots att han lever med en annan kvinna hyser han starka känslor för den här kvinnan.
Jag funderar vad det är som får främst män att drömma om en speciell kvinna som dessutom alla andra killar också vill ha. Det finns ju inte bara en blondin i en by. Det finns flera brunetter och rödhårga om inte annat. Och sannolikheten att det bara finns EN blondin är ju jävligt liten. Det måste ni hålla med om. Jag har nog också en gammal blondin bland mina utslitna minnen. Jag kommer ihåg en tjej som jag var dödligt förälskad i från första klass. Jag var kär i henne under hela tiden i grundskolan. När jag sedan kom till nionde klass hittade jag en annan tjej som jag blev kär i. Då tappade jag känslorna för min bys enda blondin. När vi träffas i dag så kramar vi varandra. Pratar om gamla tider. Vilka som fått barn. Vilka som flyttat. Vilka som tagit livet av sig. Det är minnen. Och det händer att vi pratar om hur kär jag var i henne. Hur jobbig hon tyckte att jag var som hela tiden skulle försöka få henne att fatta. När hon i själva verket bara ville spy på mig. I dag är vi vuxna och vi ser varandra som före detta klasskompisar. Som egentligen inte hade något gemensamt. Hade vi inte gått i samma klass hade våra vägar med största sannolikhet aldrig korsats.
Jag fattar dock när jag sitter där i en bar och tar den där ölen man ska ta med gamla vänner när jag kommer hem en gång per år. Fattar varför jag ville ha henne så mycket. Och varför jag totalt tappade det till slut. Jag kunde inte få henne. Det var stört omöjligt för mig att komma henne nära. Det finns ingen som helst möjligthet att jag skulle ha lyckats. Då kämpar man ännu mer om man som jag är lagd åt det destruktiva förhållandet. Man gjorde bort sig och krälade för ingenting. När jag tappade alla känslor berodde det på att jag hittade en tjej. En tjej som ville ha mig.
I dag är det lite samma sak. Jag och skånskan har stökat och mycket berodde nog på att jag inte kunde få henne. Att hon var onåbar. Att hon var totalt ointresserad av mig. Utåt sett i alla fall. Och om jag ska vara ärlig fanns det lite rädsla nu när hon kom tillbaka till mig. Skulle det bli som när jag var i tonåren? Skulle jag glömma byns enda blondin? Skulle jag gå vidare? Insåg att det inte var så. Nej. Så var det verkligen inte. Jag hade träffat en annan tjej vid den här tidpunkten och även om jag trodde att det kunde bli något mellan oss hade jag inget alternativ. Skånskan är den jag ska vara med. Så är det bara. Skånskan inte är min bys enda blondin. Hon är betydligt mer än så. Att vi ska vara tillsammans är en naturlag.
Jag grät i dag. I min ensaamhet. För att jag saknar henne. Det gör så ont att inte frå ta på henne. Kramas. Vakna upp vid hennes sida. Bara sitta i evighet och titta på henne. På henne sögon. Munnen. Ansiktet. Det gjorde jag aldrig förut. Så: tack för att du finns här i mitt liv. Att du flyter i mina ådror. Tack för att du står ut. Tack för att du fattade vad du kände för mig. Du är mitt hjärta. Jag älskar dig. För alltid.

Kärlek

/Spr