Amarillo/Borås

"Is this the way to Amarillo?". Den frågan ställer sig Tony Christie. Han längtar efter sin Marie när han åker land och rike runt. Han kramar sin kudde. Gråter. Drömmer. Han vill så gärna hem till sin Marie. Så känner jag också. Nu är det kanske inte så fräscht att sjunga "is this the way to Borås?", men så är det. Jag kramar min kudde. Gråter. Drömmer. Jag vill så gärna hem till min skånska. Hon väntar där på mig. Att ingen kan fatta det och se till att jag får bo där. I en lite låda som hon kan ta med sig varje morgon hon lämnar hemmet. En liten låda som hon kan öppna och titta ner i. Kanske plocka upp mig då och då så vi kan pussas lite. Så borde det vara. Tycker jag.
Nåja, nu tar det nog ett tag innan det bir så. Dessutom blir nog lådan lite för stor för att ta med sig överallt. Men vi ses nog snart igen. Då blir det mysigt. Då slipper jag ligga i en låda och vi kan kramas obehindrat. Sedan är det över igen. Då åker vi ifrån varandra. Då kramar jag kudden. Gråter. Drömmer. Jag vill så gärna hem till min skånska.
Så tills vi ses sjunger jag:

"When the day is dawning,
On a Texas Sunday Morning
How I long to be there
With Marie whos waiting for me there
Every lonely city
Where I hang my hat
Aint as half as pretty,
As where my baby's at

Is this the way to Amarillo?
Every night I´ve been hugging my pillow
Dreaming dreams of Amarillo
And sweet Marie who waits for me
Show me the way to Amarillo
I´ve been weeping like a willow
Crying over Amarillo
And sweet Marie who waits for me."

Kärlek

/sprkkrp