Hämnd

Ibland när människor förstör saker i ens liv känner man hämnd. Man vill göra allt för att personen ska må dåligt. Lida lika mycket som man själv gjort. I går sa en vän till mig att dödsstraff var en finfin sak. Om någon skulle göra något riktigt jävligt mot någon i hennes familj skulle hon döda den personen. Det är en hämnd om något skulle jag vilja påstå. Jag frågade om hon trodde att det skulle kännas bättre. Svaret dröjde. Nej, sa hon till slut. Sedan påpekade jag att dödsstraff är rätt kasst i sak.
Hämnd är primitivt och något vi alla känner. Jag har ett hämndbegär precis som många andra, men i ärlighetens namn är jag rätt usel på att hämnas. Kommer aldrig till skott. Det är liksom ingen idé. Vad är grejen? Det blir faktiskt inte bättre. Inte på något sätt. Det bli bara värre. Därför har jag bestämt mig för att inte hämnas. Aldrig någonsin mer igen ska jag hämnas. Man kan tänka hämndtankar, men inte genomföra dom. Utopin vore att inte ens tänka på ett sådant sätt. Det är dock jävligt svårt eftersom man inte är mer än en människa.
Jag tänkte hämnas rätt nyligen. Tänkte skicka tillbaka ett brev jag fått bara för att den andra personen skulle fatta hur jävla sårad jag blev. Hur förnedrad jag kände mig. Ge tillbaka allt fint som jag fått bara för att personen skulle fatta hur illa den bettet sig. Nu gör jag inte det. Kanske vänder jag andra kinden till. För tusende gången, men jag gör hellre det än att vara en dålig människa. Moralen kanske inte är den bästa (som jag skrev igår) däremot finns det ingen anledning att vara elak för sakens skull. Alla kan förändras. Alla ska få en ny chans. Därför säger jag förlåt. Till alla som jag har hämnats på tidigare i livet. Eller tänkt hämnas på. Det var inte tänkt så. Jag är en bättre människa nu än då. Vill inte göra någon illa.

I dag bearbetar jag allt med en riktigt smörig countryballad. "If Tomorrow Never Comes" med Garth Brooks. Den är vacker någonstans. Säger rätt mycket.

Kram.

/Språ