Horisont

Det är lill-lördag ikväll. Folk ska ut och supa. Jag skulle också göra det. Men det är inte en sådan dag i dag. I kväll skulle jag vilja sitta på en klippa vid havet. Titta ut över vattnet. Se när solen går ner längst där bort. Vid horisonten. Ensam. Det renar det mesta. Vi har ett sommarhus vid havet. I Norrland. Där brukade jag sitta på höstarna. När stormarna slet i havet. Slet havets vågor i tu. Tidigt på kvällen kunde jag se solen gå ner. Samtidigt som havet krigade och sargades så var det vackert någonstans.
Precis så är det. Jag och alla slits sönder på väg mot horisonten. Det är där som vi andas ut. Det är där vi hittar hem precis som havet. Där är det lugnt och ingen kan se vad vi gör. Vad vi känner. Jag har varit på väg mot horisonten under många år. Aldrig kommit dit. Kanske gör jag det snart eller så får jag snällt sitta kvar på klippan. Och bara titta. Vara en åskådare. Det är ett liv det också. Just nu sitter jag med skånskan. Vi får se om vi tar oss ut på havet och klarar oss helskinnade.
Det är dags att gå nu. Inte hem. Ska gå ut en lill-lördag som denna. Som åskådare. Egentligen vill jag bara sitta och titta. På havet. Snart får jag göra det.

God natt.

/Spr