Snyggingen

Jag brukar då och då (typ varje vecka) kolla in födelseannonserna i lokaltidningen från min hemstad. Det är alltid lika spännande att se om någon man känner blivit på smällen och klämt ur sig en unge. Det är också extremt roligt att se vem den där snygga tjejen som man trånade efter är tillsammans med. Hon som under mellan- och högstadiet alltid var tillsammans med äldre killar och som man själv inte kunde. Oftast är hon i dag gängad med en lätt överviktig kille och tillsammans har de ett eller två barn. Bor i en villa strax utanför hemorten och lever ett "vanligt" liv. Och – det här måste vara det roligast av allt - hon är inte alls lika snygg, sexig och eftertraktad längre. Rätt ful om jag ska vara ärlig. Jag undrar hur det känns att inse det. Att inse: "jag är betydligt fulare och obetydlig nu än när jag gick i högstadiet." Undra om hon inser att hon kanske skulle ha varit lite mer ödmjuk då under skoltiden. Och inte komma nu och göra avbön. Nej, det gör hon säkert inte.
Det här handlar ju inte bara om tjejer. Killarna som var tuffa, coola och snygga och var övertygade om att deras framtid skulle se likadan ut. Att de skulle gå igenom livet framgångsrika och nyknullade. De är rätt fula i dag. Gärna tappar lite hår och så.
Vill inte påstå att jag är så jävla snygg, men lite. Lite mer än de i alla fall.

Dagen till ära lyssnar jag på "Way down" med Elvis Presley.

Kram

/Spr