Signaler

Det går fram signaler. Men ingen svarar. De är långa. Tråkiga. Värdelösa. Det är jävligt jobbigt med signaler när ingen svarar. När personen svarar är man glad att signalerna var så långa. Då blir man liksom glad. När man tror att personen inte ska svara och så helt plötsligt lyfts luren. Det är mysigt.
Undra hur många år man suttit i telefon egentligen. Vill ringa någon man tycker om och hoppas att de svarar. Det är det bästa som finns. När den man tycker om inte svarar blir man ledsen. Så ska det inte vara. Den kanske svarar senare. Prövar då istället. Håller tummarna. Hoppas.

Kärlek.

/Spr